Föjande  konstnärer hyr idag ateljéer på Saltskog gård.
Hanna Al-Haek,
Anna Espmark,
Britta Penje,
AnnSofi Pettersson,
Göran Pettersson,
Maria Sandström,
Eva Mia Sjölin,
Cristina Åbrink,
Gudrun Engström
Annika Ohlsson,
Rolando Perez,
Daniel Zalewski,
Olof Sandahl

Dessa konstnärer har tidigare haft ateljé på gården.
Annika Lindfors, Eleonor Ryding Thunholm, Ulf Ingwall, Titti Åhs, Anneli Karlsson, Sanna Gustavsson, Birgitta Lindh Lewin, Bo Perman, Arne Bäckström, Martin Ljunggren, Gerd Kern, Hans Kiessling, Monika Kiviniemi, Lennart Wahlström, Gunilla Wihlborg, John Lidström (kompositör)

Ulf Ingwall (1947-2015)
Under ca 20 år hade han sin ateljé på Saltskog gård.
Han var född 1947 i Södertälje. Det är få som har den mångsidiga kulturella bakgrunden som Ulf hade. Han började spela fiol vid sex års ålder i den kommunala musikskolan. Han fick en dekoratörsutbildning på Domus i Södertälje 1963-67. Kanske på inrådan av Keh Haber, hans teckningslärare, som gav honom mer än högsta betyg.
1967 började han studera konst på Grundskolan för konstnärlig utbildning  med bl a Kjartan Slettemark som lärare och därefter, 69-74, följde Konsthögskolan med lärare som Evert Lundquist och Rune Jansson.
Under den perioden studerade han även violinspel för prof. Charles Barkel, harmonilära och musikteori för kompositören Hans Eklund och var vid Stockholms musikped. inst., 1972-76, bl.a. för Ole Hjorth och Madeleine Uggla.
1972 mottog han Södertälje Kommuns kulturpris. Då hade Södertälje rykte om sig att vara en av de främsta kulturstäderna i riket och Hasior gjorde sina omtalade skulpturer vid kanalen. Ulf bildade stråkkvartetten Hasiorkvartetten efter namnsförslag från konsthallschefen Per Drougge. Hasiorkvartetten fortsatte att musicera i 30 år.
Per Drougge bjöd in Ulf att ha sin första separatutställning i konsthallen 1974 samtidigt som en utställning med Unga Norrmän pågick. Sista gången han ställde ut var på Saltskog gård 2013.
Ulf har även spelat i Södertäljeoperan sedan starten 1981, i S-tälje orkesterförening sedan1962 och varit konsertmästare i St:a Ragnhilds kammarorkester i ett 10-tal år. Han har 1973-2010 verkat som violinpedagog, ensemblelärare och eurytmimusiker på Rudolf-Steinerseminariets eurytmiskola i Järna. 1988 fick han Eklövet, Länstidningens kulturpris.
För drygt en vecka sedan pratade jag med Ulf om både historia och framtid. Nu  har han gått ur tiden.
För hastigt.
                          Saltskog gård i slutet av September 2015
                           Göran Pettersson

Birgitta Lindh Lewin (1932-2014)
 
blev medlem i Kretsen på 70-talet och hade sedan 1985 ateljé på  Saltskog gård.

Titti Åhs 1922-2014

Titti Åhs  var en av konstnärerna på Saltskog gård och därtill en av Södertälje  Konstnärkrets gamla trotjänare.
Inger “Titti” Åhs var född i mars 1922 i Klosterstad i S:t Per Socken utanför Vadstena. Hennes föräldrar var jordbrukare. Modern såg tidigt Tittis begåvning och uppmuntrade henne att satsa på den osäkra men ack så lockande konstnärsbanan. Efter den vanliga skolgången sökte Titti till den då nystartade konstskolan i Göteborg som leddes av den danske konstnären och motståndsmännen Börje Hovedskous. Skolan höll till i Gamla Haga och var då en traditionell målarskola i klassisk bemärkelse. För Tittis del varade hennes utbildning i 5 år och därefter reste hon till Paris för fortsatta studier vid Grande Yominers målarskola. Även om 50-talets Paris inte kan jämföras med 20-talets, särskilt inte vad gäller pengarnas värde, anar man att Titti hade roligt i Paris. Nödvändigheten gjorde ändå att hon återvände till Sverige och till sin gamla skola i Gamla Haga där hon fick anställning som extralärare och en sorts allt-i-allo. Och det trivdes hon mycket bra med. Hon berättar att hon framför allt minns kaffestunderna med de andra lärarna som hon fann kunniga men framför allt väldigt trevliga. Efter en tid i Gamla Stan i Stockholm kom hon till Södertälje där hon engagerade sig som lärare i teckning och måleri på Gamla Flickskolan.
Titti ägnade sig i sitt skapande åt flera olika genre som måleri, teckning, textil och grafik. Utställningarna var många allt ifrån den första som hölls i Rådhuset i Hemstaden Vadstena till den sista, i Färilla konsthall 2009.
                              Ursprunglig text Peder Edström något bearbetad

Bo Perman har avlidit 2013.
 
Han var en av husets konstnärer och hade sedan stiftelsen bildades sin bostad på gården. Men då hade han under många år redan haft sin atelje på Saltskog. Han blev 77 år.

Sextiosju år av skapande *
En solig eftermiddag i april åkte jag till Saltskog gård i Södertälje för att prata med en av stadens mest kända konstnärer, Bo Perman, i hopp om att få veta mer om denna skapande 73-åring.

Saltskog gård, ett stort rött hus på toppen av en kulle omringat av små bruna radhus och en välväxt skog. Det är hit jag har kommit för att prata med Bo Perman, konstnär och boende i Saltskog sedan tiden då Förmansvägens lägenheter var nybyggda. Jag går runt till baksidan av huset och ringer på dörrklockan. Dörren öppnas och ett huvud med halvlångt rufsigt grått hår dyker fram bakom dörren. "Du far ta och vänta ett tag, jag vill inte släppa in någon utan byxor på" säger Bosse med sin raspiga rökarröst. Och dörren stängs igen. Det bästa ordet att beskriva Bosse med är nog gänglig, hans armar och ben är långa och smala och han har ett rynkigt ansikte. Hans tänder och naglar har börjat gulna etter många års intensiv rökning. När han är fullt påklädd släpper han in mig i sin lägenhet på baksidan av Saltskog gård. Redan etter mitt första steg in i lägenheten slås jag rakt i ansiktet av en röklukt stark nog att få de flesta ickerökare att rysa. Från rum till rum på vägen in till hans ateljé finns något som bara kan beskrivas som en ordningsam röra. Ordningsam för Bosse, men för alla andra som inte bor här är det bara travar med papper och halvfärdiga skulpturer. Bosse leder mig in i sin ateljé, ett rum fullt till bristningsgränsen av hans livliga fantasi, kreativitet och målarfärger. Jag har alltid undrat vilken sorts person man måste vara för att kunna njuta av detta självständiga jobb och nu såg jag min chans att fråga någon som verkligen vet.

"Man borde nog vara kreativ, ha en känsla för färg och form och så måste man ha en massa jädra anamma, för man tjänar inte mycket på det här om man inte är känd, eller död, och alla pengar man har går åt till att köpa målarfärg.
De är så förbaskat dyra. Sen måste alla konstnärer ha skägg också!

Bo föll pladask för att måla redan när han var sex år och bara en liten pojke i Östersund. "På den tiden [mitten av 1940-talet] så hade det precis börjat säljas färgpennor som var röda på ena sidan och blå på den andra." Bosses raspiga röst antar en mjukare nostalgisk ton när han berättar detta för mig. "Blyertspennor hade jag redan hemma, morsan och farsan använde blyerts. Men med den har nya pennan kunde jag få fram flera nya färger beroende på hur jag blandade dem. Idag är blyerts och olja Bosses favoriter när det handlar om målartekniker och på en vägg i sitt rum har han två stora oljetavlor som ska föreställa förlossningsscener från hans dotters födelse. Naturen har alltid varit en stor inspiration för Bosse och flera av hans målningar föreställer olika motiv från naturen.
Ingen i Bosses familj, förutom hans mormors syster som gjorde gyllenläder, sysslade med målande eller skapande. När man gör gyllenläder så målar man på läder som man har täckt med guldblad. Bosse vet också hur man gör detta eftersom hans mormors syster förde vidare denna kunskap till honom när han gick på konstfack i Stockholm för tredje, och sista gången, år 1975. Bosse har aldrig jobbat med konst på heltid, men han har bland annat jobbat som modellbyggare på stadsbyggnadskontoret i Stockholm, på svensk-amerikanska pressbyrån och på rådhuset i Östersund. Hans kreativa sida hölls tillbaka medan försörjning av familjen var viktigare. Det var kvällskurser i alla sorters konsttekniker mellan himmel och jord som gjorde Bosse till en fullfjädrad konstnär. Nu, på äldre dar, använder Bosse allt han har lärt sig i sitt liv för att ge utlopp åt sin kreativa sida. Han kan jobba flera dagar i sträck när han känner sig inspirerad men om någon säger åt honom att göra något så blir han genast väldigt lat.

Man kan nog säga att Bosses liv som konstnär faktiskt inte började när han som pensionär kunde måla på heltid, utan det började flera år tidigare, med en röd och blå penna, när han var sex år gammal.
 Av: Sara Kozicic
 

En kolorist har avlidit    SUNDSVALL (ST) 2008-01-26 03:00
Målaren Martin Ljunggren, född i Sundsvall 1930, bosatt i Södertälje och på Gotland, har nyligen avlidit.

Under uppväxten i Sundsvall ägnade han sig åt boxning och backhoppning, men modern satte penslar i händerna på honom.
I Stockholm utbildade han sig först på Konstfacks aftonskola och var dekorationselev på Ströms herrekipering. 20 år gammal kom han in på Konstakademien, där Bror Hjorth, Sven X:et Erixson, Ragnar Sandberg och senare Olle Nyman var professorer.
 1991 sammanställde Södertälje konsthall en retrospektiv utställning med Martin Ljunggrens måleri och några skulpturer. Utställningen visades sedan också på Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum och på Sundsvalls museum.
Martin Ljunggren var en stor kolorist och en genuin bildpoet, som med konsthallschefen Per Drougges ord i utställningskatalogen 1991 kunde "besjäla det vardagliga och förkroppsliga det drömda".
Martin Ljunggren har utfört drygt tiotalet offentliga uppdrag och är representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum, Västerås konstmuseum, Strängnäs museum och även på Sundsvalls museum, som i sin samling har en liten, naggande tät målning med titeln Svart bygge.

Barbro Björk, Sundsvalls museum
(hittat på nätet)


Sedan 1986 var Martin Ljunggren verksam och hade sin ateljé på gården.